Tjejenierna dödar sina fångar.

Tjejenierna dödar sina fångar. De ropar åt oss från andra änden av gatan för att väcka vår uppmärksamhet och visar upp några ryska soldater. De har misshandlats, händerna är bakbundna. Tjechona skrattar och skriker något på sitt språk, sedan lägger de snabbt ner en av fångarna på sidan av asfalten, trycker ner huvudet med foten och hugger två gånger i strupen. Killen vrider på sina bakbundna händer och råmar, ur den uppskurna halsen rinner en svart stråle.
Tjechona försvinner runt hörnet och lämnar honom att dö på gatan.
Han ligger länge orörlig på sidan, sedan börjar det rycka i honom. Han ruskar på de bakbundna händer och försöker vända sig om, som om det var obekvämt att ligga sådär. Sedan blir han åter stilla. Varje rörelse smärtar och han ligger uppgivet på sidan med uppskuren strupe, och den svarta strålen bara rinner. När vi tror att han redan är död, börjar det rycka i honom och han försöker krypa. Sedan blir han stilla igen, Så fortsätter det en lång stund. Blodet flyter ut ur strupen på honom och sölar ner ansiktet. Militärjackan har glidigt ner till armarna och när han rycker i händerna sprutar blodet ut ur pulsåldern och ner på hans nakna axel.
>>Era horor!<< skriker Mutnyj helt utom sig. Han hoppar upp och skriker över barrikaden , oförmögen att bara titta på: >>Döda honom någon gång, era rövknullare! Skjut honom, era horor! Horor!<<
Han sliter upp sin automatkarbin, men Osipov och Trentjik hinner få fatt i pipan. De vrider om armen på Mutnyj och trycker ner honom till marken.
Mutnyj sätter sig på huk och griper sitt huvud med båda händerna och bölar. >>Horor, horor, horor<<, viskar han.
Straxt därpå börjar killen gurgla. Han har svårt att andas. Han hostar, blodet bubblar ur munnen. Ibland förlorar han medvetandet och ligger stilla en stund, sedan vaknar han igen och försöker åter krypa.
När han slutat röra på sig helt, skjuter tjechona honom i ryggen med spårljusammunition. Kulorna genomborrar kroppen och rikoschetterar mot himlen.
Tjechona dödar också de andra fångarna. De visar sig inte, vi hör bara skriken. Varje gång skriker de >>Alluh akbar<< innan de skär av halsen. De skriker några gånger. En timme senare kastas de livlösa kropparna ut på gatan.

-ARKADIJ BABTJENKO
KRIGETS FÄRGER